CO2 Koldioxid
Koldioxiden förekommer normalt i atmosfären i en koncentration av
cirka 400 ppm och bildas till exempel vid förbränning eller vid
jäsningsprocesser (bryggerier etc.).
Den är lukt och färglös.
Koldioxiden kan inte detekteras med elektrokemiska sensorer.
Vanligen används i stället en "Lite" IR-sensor.
Även sensorer som mäter gasens termiska konduktivitet kan i vissa
fall användas.
Den största faran med öka CO2-koncentration är att syret i luften
trängs undan, med syrebrist som följd, men utöver detta har
koldioxiden även en giftig inverkan.
Hygieniska gränsvärden
-
Nivågränsvärde 5000 ppm
-
Korttidsvärde 10000 ppm
Larm sättes lämpligen efter dessa gränsvärden med nivågränsvärdet
som första larmgräns och korttidsvärdet som andra larmgräns.
Redan vid några få procent koldioxid har andningen ökat kraftigt.
Symptomen är bland annat huvudvärk, yrsel, hög puls och illamående.
Koncentrationer över cirka 10% kan vara mycket farliga.
I utrymmen med dålig ventilation och där det finns mycket folk kan
problem på grund av ökad koldioxidhalt (från utandningsluften)
förekomma.
I arbetslokaler strävar man efter att koldioxidkoncentrationen ska
ligga under 1000ppm.
Sensorplacering
Koldioxid är tyngre än luft (har högre densitet) vilket gör att den
lätt samlas upp i lågt belägna utrymmen.
Koncentrationerna i dessa utrymmen kan således bli mycket höga och
det kan vara förenat med livsfara att kliva ner/in i ett sådant
utrymme utan att försäkra sig om att syrekoncentrationen är hög nog,
(20,9% syre).
Stationära sensorer placeras alltså lågt, med eventuella
kompletteringar vid troliga läckagepunkter.
Referenser |